Kan AI minska den psykiska ohälsan?

Jag hade fastnat i skrivandet av min bok och bad min vän om hjälp. “Ta hjälp av AI”, föreslog han, "det gör jag ofta". Sagt och gjort, jag matar in hela boken i chatGPT och frågar vad den tycker kan förbättras. På några sekunder har den till synes gått igenom mitt över 200 sidor tjocka dokument och pepprar mig med ett gäng förslag. Min första reaktion, som jag misstänker att jag delar med många, är gapande förundran. Den verkar ”förstå” vad min text handlar om och föreslår kloka ändringar. “Ska jag fortsätta”, frågar den mig, och ett gäng nya förslag kommer. 

AI-genererad bild

Min vän berättade också att det pågår forskning kring att använda AI som terapeut. Tekniken är i sin linda men förhoppningarna är enorma. Köerna till både psykologisk utredning och behandling skulle decimeras. Alla kan få en egen terapeut i fickan. AI-terapeutens informationsbas skulle i princip kunna vara gigantisk. Inte bara skulle den komma ihåg klientens hela historia och i stort sett alla reaktioner under de gångna samtalen, den skulle även ha tillgång till hela den psykologiska litteraturen. Inte heller skulle den ha en dålig dag, vara trött, hungrig eller stressad. 

Här uppstår frågan vad som egentligen är verksamt i en terapi. Folk söker terapi av olika anledningar men i regel kokar det ner till att man inte tycker om sig själv. Man har något som man skäms över och som man inte kan hantera. Man känner sig “demoraliserad”. Målet med terapi är att få klienten att tycka om sig själv. Hur går det till? 

Efter en intensiv debatt tycks psykoterapiforskningen landat i att det utslagsgivande för en framgångsrik terapi inte är de specifika teorierna eller teknikerna. Inte om terapeuten är utbildad i den kognitiv-beteendeterapeutiska skolan eller i den psykodynamiska. Avgörande verkar istället vara de så kallade gemensamma faktorerna för alla terapiformer: en stark allians mellan klient och behandlare,  klientens förväntningar och behandlarens empatiska förmåga och villkorslösa acceptans.

Men hur få någon som inte accepterar sig själv att känna sig villkorslöst accepterad av någon annan? Här kan de olika skolorna hävda att detta behöver ske på rätt sätt. Att omgående be någon som känner skam att den borde upphöra med det hjälper inte. Inte heller att säga till sin klient att hen duger som den är. Jag vill hävda att först efter att klienten har vågat blotta sig och tagit risken att bli avvisad, kan relationen med terapeuten avlägsna skammen. Terapeuten måste alltså, i teorin, kunna vara ohjälpsam, för att terapi ska hjälpa. Intressant nog har studier visat att vid så kallad trygg anknytning misslyckas föräldrarna att tillgodose barnens behov ungefär varannan gång.

Kan då inte en AI-terapeut lära sig detta? Vi programmerar den så att den ibland är avvisande eller oförstående. Här blir det på sin plats att jämföra hur AI och barn lär sig saker. Enkelt uttryckt börjar AI sin bana med en räcka koder varefter den utsätts för en omgivning där den tar emot och analyserar information. Tanken är att hitta mönster. Uppenbarligen kan den bli oerhört skicklig på det. Vid behov kan sedan en människa artificiellt ändra på dessa algoritmer. 

Vi människor föds också med ett antal koder, i vårt fall genetiska, och sedan genom oräkneliga försök får vi kontroll över vår kropp och hittar samband mellan sinnesintryck och motorik. Med mina bägge barn har jag pekat på lampknappen, tryckt på den, och sedan pekat på lampan som nu blivit tänd. Sedan trycker jag på knappen igen och visar den nu släckta lampan. Första gången förstår de ingenting. Men sen gör vi om det, om och om igen, och snart har de förstått mönstret och förväntar sig resultatet. Detta kan AI göra också. Här finns dock en viktig skillnad. 

Vi föräldrar presenterar inte bara ett stimuli och observerar vad utfallet blir: vi inbjuder våra barn att dela en upplevelse med oss. Vi noterar hur de reagerar men vi gör det av omsorg. När de skrattar blir vi lyckliga och skrattar med dem. Om glödlampan skulle explodera skulle vi krama och trösta dem. Inte för att optimera en process, utan för att vi bryr oss och vill få dem att känna sig trygga. Deras reaktion berör oss. Den interaktion vi har är baserad på kärlek. Jag påstår vidare att vår förmåga att över huvud taget tänka förutsätter kärlek, och där använder jag en enkel definition: kärlek är att vilja någon väl. 

Men det är inte en läpparnas bekännelse. Det är inte gilla-markeringar på sociala medier. Vad man snarare uppvisar då är en sekundär välvilja: man vill vilja väl. Om man verkligen vill någon väl så agerar man utifrån det. Graden av det obehag man skulle kunna utsätta sig för den andres välgång är direkt proportionell mot graden av kärlek. Det vill säga: om jag vill dig väl måste jag kunna förändra mig själv trots att jag inte vill. Jag måste kunna röras ur den bana jag hade tänkt gå, endast så är jag förmögen att bli berörd av din situation. Jag menar att detta är grunden för all terapi: att terapeuten visar att hen blir berörd av det klienten säger, samtidigt som det också finns en risk att hen inte blir det. 

Och det är just detta som AI saknar: förmågan att beröras. AI bryr sig inte om någonting eftersom den inte kan bry sig. Dess sätt att vara i världen kan bäst fångas med ordet “likgiltighet”, vilket är motsatsen till kärlek. Istället imiterar den att den bryr sig.

Detta visade sig när chatGPT fortsatte att kommentera min text och plötsligt hoppade över ett långt stycke. När jag påtalade detta bad den ödmjukast om ursäkt, skrev att den förstod hur jobbigt det måste kännas för mig och bedyrade att den skulle göra bättre ifrån sig, bara för att omgående göra om samma misstag. Men AI kan naturligtvis inte be om ursäkt i ordet egentliga betydelse. Den hyser ingen omsorg och inte heller bryr den sig om vår omsorg. Den kan inte ångra någonting. En ursäkt är endast en kalkylerad uträkning på vilka ord som bör komma härnest. 

Jag bad den hursomhelst att fortsätta och i takt med att jag läste min redigerade text la jag märke till att alla personliga kännetecken hade försvunnit. Associationer som texten förr skapade var borta. Dolda betydelser evaporerade. Vad som var en böljande slingrande flod var nu en rak och prydlig kanal. Texten var onekligen effektivare men den var inte längre min.

Och själva utgångspunkten var att min vän inte hade tid att läsa min text ytterligare en gång och jag tyckte mig inte ha tid att vänta på honom. Denna stress eller jäkt präglar alltmer av vår vardag. Allt mer ska hinnas med. Allt fler uppgifter ska tickas av. Allt fler delar av våra liv optimeras. Nu behöver vi inte ens läsa långa mail från våra kollegor eller vänner - AI gör det åt oss och sammanfattar kort och koncist. Tempot gör det svårt att lära sig något på djupet vilket leder till att vårt engagemang sjunker. Följden blir att vår förmåga att beröras minskar. Vår tillfredsställelse med livet likaså. Allt fler människor upplever att deras arbeten saknar mening.

Istället ökar vår ångest och nedstämdhet och för att bli kvitt dessa känslor flyr vi. Vi stoppar i oss socker, piller och droger och fyller våra medvetanden med porr, shopping, spel eller meningslöst scrollande. Vad dessa har gemensamt är löftet om omedelbar och maximal behovstillfredsställelse i utbyte mot minimalt engagemang. Precis vad en AI-terapeut erbjuder. 

Hur ser framtiden ut? Kommer våra närmaste vänner vara AI-robotar? Kommer vi äta middag med dem? Kommer vi sova med dem och låta oss tröstas av dem? Studier pågår idag om huruvida AI-terapi kan minska vår psykiska ohälsa. Jag skulle inte bli förvånad om den visar sig kunna göra det. Men det som då hänt är att vi låtit oss tröstas av något som inte kan hysa omsorg om oss. Vår ångest har minskat i en relation som inte är en relation. Det är då inte bara AI som blivit mer som oss - vi har också blivit mer som den.

Behroz Dehdari

Psykiater