Psykiatrins historia Del 1 Kroppsvätskor och synd

Psykiatrins historia är fylld av teorier om orsaker till psykiskt lidande. De flesta framstår idag som främmande. Kommer dagens synsätt att uppfattas som lika märkliga om hundra år? Det brukar sägas att man måste förstå det förflutna för att förstå samtiden. I den här serien om fyra blogginlägg presenterar jag därför en kort översikt över psykiatrins historia – från antiken till början av 1900–talet.

Ordet psykiatri myntades först år 1808 och betyder ordagrant själsläkare. Människor med psykiska besvär har däremot troligen funnits sen urminnes tider. De första förklaringarna människan hade för hur världen fungerade handlade om övernaturliga varelsers verk. Av de källor som finns är det rimligt att tro att detta även gällde sjukdom. Det man var tvungen att göra för att bli frisk var att blidka gudarna eller andarna. En passage ur Nya Testamentet är talande:

När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna och ingen kunde få bukt med honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar.

Jesus befaller den orena anden att lämna mannen och i stället besitta en hjord svin som fanns i närheten. Denna religiösa förklaringsmodell skulle komma att finnas ändå in på 1800-talet (på vissa ställen i världen lever den alltjämt än idag) men redan under antiken sker en gradvis övergång till att istället försöka hitta förklaringar till sjukdom i kroppen.

Då behöver den först undersökas, till exempel genom att doppa ett finger i patientens urin och smaka på det. Var det sött kunde patienten få diagnosen madhumeha som på sanskrit betyder honungslik urin. Detta berodde enligt den indiske läkaren Sushruta som levde på 500-talet fvt på överdrivet intag av bröd och sötsaker. Han noterade även att sjukdomen oftare förekom i de högre kasterna. Behandlingen var en ändrad diet. Den diagnos vi idag använder för tillståndet, diabetes mellitus, kommer både från grekiskan och latinet och betyder på samma sätt stora urinmängder som smakar honung. 

Den hippokratiska läran – sjukdom beror på en obalans i kroppen

I de grekiska stadsstaterna lär den hippokratiska skolan ut att alla sjukdomar beror på en obalans mellan kroppens fyra vätskor. Dessa är blod, slem, gul galla och svart galla. Slem kunde vara saliv eller lymfvätska. Med svart galla tänktes nog en vätska i kroppen som sällan fanns i ren form men som kunde färga andra vätskor och vävnader svarta (som till exempel levrat blod). Läkarens uppgift var att hjälpa kroppen att återfinna balansen. 

En diagnos, förbehållen kvinnor, var hysteria. Ordet betyder livmoder på grekiska. En patient med hysteria kunde ha många olika typer av besvär: vissa hade buksmärtor, andra ont i ryggen eller i bröstkorgen. Anledningen ansågs vara att livmodern var förtorkad på grund av för lite slem. I detta förtorkade och förkrympta tillstånd kunde livmodern röra sig fritt inne i kroppen och stöta till olika organ, och därför visade sig sjukdomen på så många olika sätt.

Inte sällan ansågs det bero på att kvinnan inte varit tillräckligt sexuellt aktiv. Botemedlet? Återfuktning av livmodern. Detta kunde göras genom varma ångor genom underlivet eller genom mannens sädestömning. Vägrade kvinnan denna procedur kunde man rentav gifta bort henne med tvång, allt för tillfrisknandet. Diagnosen hysteria kommer vi återse drygt tusen år senare, dock i en annan form. 

En person som var “tystlåten och fumlig, rycker hår, gråter och skrattar, men pratar inte” kunde få diagnosen melankoli, orsakad av överskott av svart galla. Den svarta gallan ansågs kopplad till grundelementet jord vilket förklarade varför patienten bokstavligen drogs ner mot jorden. Vårt tungsinne härstammar härifrån. Diagnosen finns kvar än idag som en särskilt svår form av depression. Hade man istället för mycket gul galla, som var förknippad med elementet eld, fick man diagnosen mani. Elden gjorde att man brann av aktivitet. Det lever kvar än idag i både diagnosen mani samt i ordet koleriker som betecknar en person som lätt flammar upp. 

Kroppsvätskorna ansågs inte heller lika fördelade hos alla människor vilket förklarade de olika temperamenten. Så sades till exempel en långsam person vara flegmatiker, det vill säga: ha ett överskott av slem (eller flegma), som alltså inte ansågs vara sjukligt i sig. Ordet lever kvar än idag och används nedsättande om en trög person. Motsatsen var en sangviniker, en lättsam och livlig person. Där kommer ordstammen från latinets sanguis, blod. 

Träsnitt ur Physiognomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntnis und Menschenliebe (Fysiognomiska fragment för att främja människokännedom och människokärlek) (1775–1778), Johan Kaspar Lavater

Bilden ovan visar hur en sentida målare tänkte sig de fyra olika temperamenten. Antikens läkare gjorde inte någon egentlig skillnad mellan psykiska och kroppsliga sjukdomar. Dock ska man inte tro att de helt avhöll sig från religiösa förklaringar. Platon (f. 428 f.v.t.) menade till exempel att just mani var orsakad av antingen kroppsliga förändringar eller av gudomligt ingripande. 

Medeltiden – sjukdom som en konsekvens av syndigt leverne

Under medeltiden präglades synen på psykisk ohälsa av kristen teologi. Många betraktade psykisk sjukdom som en konsekvens av synd – särskilt kopplat till sexuella handlingar såsom onani, otukt eller "orena" tankar. Även demonisk besatthet ansågs ibland orsaka avvikande beteende.

Från 1400-talet och framåt växte häxföreställningar fram i Europa, vilket kom att påverka hur samhället tolkade vissa psykiska tillstånd. Kvinnor med psykiska eller neurologiska symptom kunde misstänkas vara häxor, särskilt om de var marginaliserade eller avvek från könsnormerna. Diagnostiken kunde inkludera letande efter "häxmärken" – exempelvis extra bröstvårtor eller områden som inte reagerade på smärta.

En metod som användes i vissa fall var det så kallade vattenprovet: den anklagade bands och kastades i vatten. Om hon flöt, sågs det som bevis på skuld – vattnet som symbol för renhet skulle då ha förskjutit henne. Om hon sjönk ansågs hon oskyldig, men kunde beklagligtvis drunkna innan man hann dra upp henne. Uppskattningsvis avrättades ca 50 000 personer i häxprocesser i Europa mellan 1400–talet och 1700–talet, varav cirka 75–85 % var kvinnor.

Grekernas teori om de fyra kroppsvätskorna levde dock kvar och fortsatte att influera läkekonsten långt in i medeltiden. I den muslimska världen utvecklade den persiske läkaren al-Razi (f. 865), även känd som Rhazes, ett mer humanistiskt synsätt på psykisk ohälsa. Han menade att depression orsakas av en obalans i blodflödet till hjärnan, men betonade samtidigt vikten av att inge hopp och tillförsikt hos patienten – något som påminner om moderna psykologiska inslag. Detta skilde sig från samtida västerländska uppfattningar där psykiskt sjuka ofta betraktades som obotliga.

Al-Razi förespråkade också behandlingsformer som musikterapi, varma bad och regelbunden sysselsättning. I vissa fall kunde patienter få ekonomiskt stöd vid utskrivning, för att underlätta återgången till samhället – ett tidigt exempel på psykiatrisk eftervård.

I nästa avsnitt ska vi se vad upplysningen medförde för förändringar för vården av “galningar”. Blev det bättre eller sämre?