När humanismen kapsejsar – en replik på Markus Heiligs debattartikel

I DN den 6/5 2026 skriver Markus Heilig, professor i psykiatri, att det "liberala etablissemanget stoppar huvudet i sanden om mångfaldens utmaningar". Artikeln börjar där god samhällsdebatt bör börja: i respekten för människovärdet, i hans familjs historia av förföljelse och fristad och i Kants kategoriska imperativ.

Men sedan händer något problematiskt. Argumentationen förvandlas från värdefull nyansering till en katalog av obefästa påståenden som – oavsett avsikt – målar upp en bild av invandrare som lata, ovilliga och kulturellt oförmögna.

Heilig skriver om "ohanterliga volymer" och "kapacitet att absorbera" som överstigs. Men vilka konkreta volymer? Vid vilken exakt punkt? Forskning om tröskelvärden i skolor nämns men vi får varken några siffror eller en kontext. Är problemet antalet barn med utländsk bakgrund, eller är det resursbrist och segregerad bostadspolitik?

Det hävdas att "stora invandrargrupper lever i bubblor av sin ursprungskultur" men jag saknar precisering. Vilka grupper? Hur stora? Somalia och Syrien är inte samma land, eritreaner och irakier delar inte samma kultur. Denna homogenisering av "invandrare" till en enda problematisk massa är väl just den intellektuella lathet som seriös debatt bör undvika?

Avsaknad av förklaring till identifierade problem

Om språkinlärning frågas retoriskt varför man skulle "lägga möda på att lära sig svenska" i segregerade områden. Men var är diskussionen om tillgången till SFI-platser, resurser i förskolan, bostadspolitiken som koncentrerat människor, eller arbetsmarknaden som kräver svenska för att ens få en chans? I stället serveras en bild av människor som väljer utanförskap.

Om arbetslöshet konstateras att den är dubbelt så hög bland utrikesfödda, med förklaringen att utbildningsnivån är låg och människor saknar språkkunskaper. Men analysen av effekten av diskriminering i rekrytering lyser med sin frånvaro. Studier visar att identiskt CV får färre svar när namnet låter utländskt. Jag läser noga men hittar ingen diskussion om valideringen av utländska utbildningar – den syriske läkaren som kör taxi är inte outbildad, hen är låst utanför sin profession. Var är perspektivet på nätverk, kontakter och klass?

Artikeln påstår att det bland invandrargrupper "ofta dominerar" värderingar om sex, abort och homosexualitet som inte är "lättsmälta". Oj så intressant tänker jag och ser framemot att få svar på hur “ofta”, "hur många procent" och "baserat på vad? Jag blir besviken. Inte heller får jag veta om det varierar mellan grupper, generationer, utbildningsnivåer, eller hur dessa värderingar ser ut bland svenskfödda i olika åldrar och geografier? Snarare får jag en lektion i klassisk dubbelstandard: Svenskar är individer med olika åsikter, invandrare en homogen massa med problematiska värderingar.

Avsaknad av maktperspektiv

Heilig skriver som om segregation och arbetslöshet uppstod spontant genom invandrarnas egna val. Men vem bestämde var flyktingar fick bosätta sig? Vem skapade ett skolsystem där resurser inte följer behov? Vem tillät diskriminering på arbetsmarknaden? Vem genomförde politik som ökade klyftor och slog sönder välfärden? Det var inte "invandrarna" – det var svensk politik, svenska myndigheter, svenska arbetsgivare. Men i Heiligs analys är de osynliga. Allt ansvar läggs på individerna som kom hit under ofta dramatiska omständigheter.

Heilig anklagar "det liberala etablissemanget" för att stämpla människor som högerextrema. Men hans egen artikel stämplar invandrare som passiva och omotiverade att bidra till samhället. En artikel som säger sig värna mångfald reducerar hundratusentals människor till stereotyper. En text som förfasar sig över demonisering målar upp en bild där lathet och ointresse dominerar.

En seriös analys hade presenterat konkret data uppdelat på grupper och tid i Sverige, analyserat strukturella faktorer som segregationspolitik och diskriminering, jämfört med andra länder och föreslagit evidensbaserade åtgärder. Heiligs artikel tar avstamp i en humanistisk ambition men landar i ett resonemang som riskerar att stärka just de krafter han säger sig vilja motverka. När strukturer förbises och ansvar förskjuts sker en förenkling som tur driver polarisering.

Det Sverige som en gång tog emot både min och Heiligs förföljda familj torde kunna möta också dagens flyktingar med samma strukturella öppenhet. Dagens flyktingar är nämligen framtidens sköterskor, ingenjörer, städare, fotbollsspelare, läkare och professorer.